En krönika av Clara
Ordning och reda, oklart var.
Om kläder i administrativt ingenmansland och system som fungerar lite för bra.
Nästan alla har den. Stolen. Fåtöljen. Gungstolen. Bänken. Hörnet. Platsen där kläder hamnar som varken är tillräckligt rena för garderoben eller tillräckligt smutsiga för tvättkorgen. De befinner sig i ett administrativt ingenmansland. Ett textilt väntrum där ingen någonsin blir uppropad.
Till slut finns där så mycket kläder att stolen inte längre juridiskt kan betraktas som en stol.
Och nu pratar vi alltså inte om det magiska bordet, det magiska golvet eller den magiska stolen. Ni vet, de där platserna där saker man lämnar bara magiskt försvinner. Det är ett helt annat fenomen. Och sannolikt en helt annan text.
Jag har alltid haft en enorm förmåga att skapa system.
Jag tycker om system.
System ger en känsla av kontroll. Av ordning. Av att vara en sådan människa som har etiketter på sina förvaringslådor och vet var garantibeviset till brödrosten ligger.
Problemet är att mina system tenderar att föröka sig.
Ett system får ganska snart en eller fyra underkategorier. Underkategorierna visar sig därefter behöva egna system och innan någon riktigt har förstått vad som hände har jag byggt upp en mindre myndighet hemma.
Med oklart ansvarsområde och en organisationsstruktur som ingen längre har full insyn i.
Det händer oftare än jag vill erkänna och slutar nästan alltid med att jag är betydligt tröttare än när jag, fylld av energi och framtidstro, inledde projektet.
Min make ifrågasätter ibland mina system.
Hade han frågat för tre underkategorier sedan hade jag kunnat förklara dem.
Eller åtminstone försvara dem.
Men nu har systemet kollapsat under sitt eget system och jag står där med fyra förvaringslådor, en märkmaskin och ingen aning om vad det ursprungliga problemet var.
Det här tog nya höjder när jag fick en briljant idé.
Vi återvänder till kläderna.
Jag tycker om att bära olika kläder. Därför uppstår hela tiden den där kategorin plagg som är använda men inte färdiganvända. Byxorna jag haft några timmar. Tröjan som absolut kan få en dag till. Shortsen som inte på något sätt förtjänar en tvättmaskin ännu.
De ska användas igen.
Snart.
Problemet är var de ska befinna sig under tiden.
I vårt sovrum står en bänk nedanför sängen. Rent spontant skulle man kunna tro att detta är exakt vad en sådan bänk är till för.
Det är det tydligen inte.
För lägger man kläder på den ser sovrummet stökigt ut.
Man skulle förstås kunna fråga sig varför jag över huvud taget har en bänk nedanför sängen om jag inte vill att någonting ska ligga på den.
För att den är fin?
För att den är praktisk?
Jag vet ärligt talat inte.
Mest sannolikt har jag sett en sådan bänk i en inredningstidning där någon människa med kalkstensgolv och tre meter i takhöjd har lagt en pläd lite nonchalant över ena hörnet.
Och tänkt: så ska vi ha det.
Skillnaden är förstås att ingen någonsin verkar ha bott i de där sovrummen.
I mitt sovrum bor det människor.
Med byxor.
Så jag behövde ett system.
Och då kom den.
Idén.
Jag skulle rensa ur en av de nedersta byrålådorna och använda den till kläder som skulle användas igen inom de närmaste dagarna.
Inte rena.
Inte smutsiga.
På väg någonstans.
En mellanlandningslåda.
Jag var orimligt nöjd.
Det var elegant. Diskret. Genomtänkt.
Kläderna hade fått en egen transitavdelning. En plats att befinna sig på i väntan på besked om slutdestination: garderoben eller tvättkorgen.
Bänken var fri.
Sovrummet såg städat ut.
Och framför allt hade jag ännu en gång bevisat att det mesta i livet faktiskt går att lösa med rätt förvaringslösning.
Varje kväll när jag gick och lade mig vek jag ihop dagens återanvändningsbara kläder och lade dem i mellanlandningslådan.
Det fungerade utmärkt.
I ett par dagar.
Sedan blev det varmt.
Plötsligt bestod min garderob huvudsakligen av bikini och solklänning. Jag jobbade från trädgården, gick ut med hunden och dagarna flöt ihop på det där sättet sommardagar gör.
Mellanlandningslådan stod kvar.
Tyst.
Diskret.
Fullt sysselsatt med sitt uppdrag.
Och jag glömde bort att den existerade.
Några dagar senare behövde jag mina svarta shorts.
De var borta.
Jag letade i garderoben.
På bänken.
I tvättkorgen.
I badrummet.
Till slut började jag leta på de där platserna där inga svarta shorts rimligtvis borde befinna sig, men som ändå måste kontrolleras när man har letat tillräckligt länge.
För efter en viss tid slutar man leta.
Man börjar utreda.
Jag visste att de fanns hemma.
Jag var säker.
Säker är jag för övrigt alltid.
Det är sällan någon garanti för att jag har rätt.
Men säker är jag.
Till slut gav jag upp och fick acceptera att ett par svarta shorts på något sätt hade lämnat vårt hem utan att meddela vart de skulle.
Några dagar senare stod jag i sovrummet på kvällen med ett par byxor i handen.
De var använda.
Men inte smutsiga.
De skulle kunna användas igen.
Snart.
Och någonstans långt bak i hjärnan började en liten administrativ tjänsteman försiktigt bläddra bland några papper.
Vänta nu.
Hade inte vi…
En låda?
Mellanlandningslådan.
Jag drog ut den nedersta byrålådan.
Där låg de.
Mina svarta shorts.
Prydligt mellanlandade.
Bredvid dem låg mina träningstights.
Som jag också hade letat efter.
”AHA! ÄR DET DÄR DE ÄR?!”
Min man låg redan i sängen. Han sänkte långsamt telefonen och tittade på mig.
Inte förvånat.
Mer som en man som någonstans förstod att han nu skulle behöva ta del av ett händelseförlopp.
”Vad händer?”
”Jag har hittat mina svarta shorts!”
Han tittade på mig.
”Okej.”
”De som jag har letat efter i flera dagar.”
”Var var de?”
Det var nu jag fick berätta om systemet.
Mellanlandningslådan.
Idén.
Kläderna som varken var rena eller smutsiga.
Bänken.
Hela upplägget.
Han lyssnade.
Sedan suckade han.
”Vi har ju pratat om det här. Du måste sluta skapa system som du själv inte kommer ihåg och därför skapar ett nytt system. Det fungerar inte nu när du är utbränd.”
Jag ville först invända.
För systemet var ju inte dåligt.
Tvärtom.
Systemet hade fungerat helt perfekt.
Jag ville inte se kläderna.
Så jag skapade en plats där jag slapp se dem.
Sedan såg jag dem inte.
Och glömde bort dem.
Det är svårt att argumentera mot den sortens framgång.
Så mellanlandningslådan är numera nedlagd. Efter en kort men intensiv verksamhetsperiod.
Kläderna ligger på bänken igen.
Den är inte särskilt inredningstidningsmässig längre.
Men jag vet var mina svarta shorts är.
Oftast.