Jag skulle bara...

Jag gick ut i garaget för att fixa en sak. Jag minns inte längre vad det var.

Fyra timmar senare kände jag mig klar.

Jag hade vänt upp och ner på hela garaget. Kastat, sorterat, rensat, städat OCH möblerat om. Jag, med mina 55 kg och högst tveksamma muskelmassa, hade baxat runt möbler som om jag tränade inför Sveriges starkaste kvinna.

Möbler som tidigare stod på ena sidan av garaget skulle tydligen stå på den andra. Varför? Ja, det vet jag inte riktigt. Men just då var det väldigt viktigt.

Drygt en timme efter att jag gått ut började min man förmodligen undra vart jag tagit vägen. Han kom ut i garaget, ställde sig mitt i röran och tittade tyst omkring.

Sen tittade han på mig.

Lugnt och med värme i rösten sa han:

– Demoner, hjärtat?

– Ja, rätt mycket idag, tyvärr.

Han log varmt mot mig, vände sig om och gick in i huset igen.

– Säg till om och när du behöver mig.

Han vet att det inte kommer hända. Men det är en fin gest.

Efter 27 år tillsammans vet han också att det bästa han kan göra i det här läget är att lämna mig ifred. Dels för att jag inte vill ha hjälp. Dels för att han omöjligt skulle kunna hjälpa mig.

Hans ADHD-hjärna hade tittat på kaoset, konstaterat att det saknades ett logiskt system och förmodligen löst problemet genom att kasta allt.

Det är nämligen väldigt viktigt för honom att saker ligger där saker ska ligga.

Jag fungerar lite annorlunda.

Jag tycker också att saker ska ligga där saker ska ligga. Problemet är bara att jag tydligen inte har bestämt var det är.

Jag spenderar därför en förvånansvärt stor del av mitt liv med att leta efter saker som jag VET att jag lagt "precis här".

De ligger aldrig där.

Aldrig.

Det här är bara en av många saker min hjärna börjat syssla med de senaste åren.

Höger och vänster är en annan.

Om jag kör bil och ska svänga vänster eller höger så är det alltid helt rätt. Jag har inga som helst problem med att veta vilket som är vilket.

Men om min man ber mig gå till höger så går jag vänster.

Varje gång.

Och tvärtom.

Jag gör 100 % fel.

Han har till och med försökt överlista systemet.

– Okej. Tänk nu tvärtom mot vad du först tänker.

Det hjälper inte.

På något obegripligt sätt lyckas min hjärna ta även den informationen, processa den och fortfarande leverera fel svar.

Det har gått från frustrerande till komiskt. Numera orkar jag knappt reagera. Min hjärna och jag är helt enkelt inte alltid överens längre.

När min stress och ångest ökar måste jag arbeta med kroppen och händerna. Det är inget jag medvetet väljer. Det "bara händer".

Som garaget.

Jag skulle fixa EN sak.

Problemet när jag drar igång ett sånt här projekt är att en uppgift väldigt ofta genererar en ny uppgift, som ger en ny uppgift, som spinner vidare till ytterligare en.

Jag ska flytta en låda.

Då inser jag att lådan borde sorteras.

När jag sorterar lådan hittar jag något som borde ligga någon annanstans.

När jag ska lägga det någon annanstans upptäcker jag att DÄR behöver det också organiseras.

Och så håller det på.

Fyra dagar senare skulle teoretiskt sett ett rum kunna vara ommålat och ha fått helt ny inredning.

Det är inte ens en särskilt stor överdrift.

Problemet är också att när jag väl börjar så måste jag göra klart det samma dag.

Normala människor kanske gör hälften, sparar sin kropp och fortsätter dagen efter.

Dessa människor är fascinerande varelser enligt mig.

Om du bara visste hur många gånger jag vänt upp och ner på olika ställen i huset till den grad att jag själv stått mitt i röran och tänkt:

Clara, hur fan ska du nu reda ut DETTA?

Men jag gör det.

Jag slutför det.

Jag tror dock att jag har blivit "bättre".

Och jag använder ordet bättre väldigt generöst här.

Jag har börjat sätta upp saker på min att-göra-lista istället för att göra allt på en gång. Jag försöker ta ett steg tillbaka och planera in det till en tid då jag har mer energi och de facto kan avsluta uppgiften.

Det betyder inte att det alltid blir så.

Verkligen inte.

För det här med utmattning, hjärndimma och ångest kommer inte att försvinna bara för att jag blir förbannad på det. Jag kan fortsätta kriga mot en hjärna som inte fungerar som den en gång gjorde, eller försöka lära känna den version jag har nu. Den verkar behöva lite andra regler. Lite mer tålamod och tydligen en att-göra-lista.

Garaget blev i alla fall väldigt fint.

Jag har fortfarande ingen aning om vad jag egentligen gick ut i garaget för att göra.