Kvinna, 45, tillstånd oklart

Jag tror att jag kan vara i förklimakteriet.

Eller jag bara mitt i livet? Eller är det min utmattning som spökar?

Det är inte för att jag saknar symptom som ställer frågan. Det är för att jag har för många möjliga förklaringar.

Jag är trött.

Det kan vara förklimakteriet.

Det kan också bero på att jag är utbränd.

Jag har svårt att koncentrera mig och glömmer ord. Jag kan gå in i ett rum utan att ha den blekaste aning om varför jag är där.

Ännu värre är det när jag sitter och diskuterar något, vi blir osäkra på hur det egentligen ligger till och jag ska kolla upp det på min telefon. När jag väl har telefonen i handen minns jag inte längre vad det var jag skulle kolla upp.

Ibland minns jag inte ens vad vi pratade om.

Teflonminne är ett känt begrepp.

Det här är något helt annat.

Förklimakteriet, tydligen.

Eller utmattning.

Jag sover dåligt. Hormoner. Stress. Depression. Eller så är jag bara en 45-årig kvinna som av någon anledning vaknar klockan 04.17 och tycker att det är ett utmärkt tillfälle att fundera på var garantibeviset till diskmaskinen ligger.

Det är svårt att ställa diagnos på sig själv under sådana förhållanden.

Jag har därför gjort det enda rimliga.

Jag har googlat.

Det skulle jag inte ha gjort.

För enligt internet är symptomen på förklimakteriet ungefär följande:

Trötthet. Sömnproblem. Hjärndimma. Nedstämdhet. Oro. Koncentrationssvårigheter. Minnesproblem. Hjärtklappning. Värmevallningar. Nattsvettningar. Förändrad mens. Minskad sexlust. Ökad sexlust. Muskelvärk. Yrsel.

Efter en stund började jag undra om det överhuvudtaget finns något som inte är förklimakteriet.

Ont i nacken?

Förmodligen östrogen.

Glömt lösenordet till Netflix?

Äggstockarna.

Tycker plötsligt att folk på internet är ovanligt dumma i huvudet?

Hormonellt.

Problemet är att mitt liv de senaste åren inte direkt har erbjudit särskilt bra förutsättningar för en kontrollerad studie.

Min kropp har redan gått in i väggen och dragit i nödbromsen. Ovanpå det fick jag en släng depression, vilket kändes lite onödigt eftersom jag tyckte att vi hade fullt upp som det var.

Och som om det inte redan var svårt nog att avgöra vad som är vad, flyttade båda mina barn hemifrån.

Inom tre månader.

Båda två!

Sedan flyttade den ena hem igen.

Och nu har hon flyttat igen.

Och någonstans mitt i allt detta blev jag farmor.

Farmor.

Det är ett fantastiskt ord när det handlar om mitt barnbarn. Det är ett betydligt mer tveksamt ord när det handlar om mig.

I mitt huvud är en farmor fortfarande någon som har virkade dukar under glasföremål, Marianne-karameller i en skål och vet hur man kokar saft.

Jag har ingen aning om hur man kokar saft.

Jag har däremot fått höra från min optiker att jag måste acceptera att jag kommer behöva progressiva glasögon.

Så småningom.

Så universum verkar inte särskilt intresserat av min invändning.

Och jag lever på ”så småningom”.

För det är inte nu.

Den kanske tydligaste ledtråden borde förstås vara mensen.

Där stöter vi på nästa problem.

Jag har hormonspiral.

Med minsta möjliga mängd hormon, visserligen, men tillräckligt för att mensen sedan länge slutat vara en pålitlig informationskälla.

Så där står jag nu.

Utan mens att förhöra.

Med en utbränd hjärna. En depression i bagaget. Barn som flyttar ut och in som om mitt hem vore ett Airbnb med generösa avbokningsregler.

Och en kropp som eventuellt håller på att byta hormonell epok.

Jag försökte hitta något symptom som kunde avgöra saken.

Irritation och aggressivitet dök upp ganska snabbt.

Där blev jag faktiskt lite hoppfull.

För jag är inte särskilt arg.

Jag går inte omkring och fräser åt min man. Jag har inte börjat kasta saker.

Jag känner heller ingen plötslig lust att sluta jobba, köpa mig ett stenhus i Toscana och räkna vinrankor.

Det kändes lovande.

Jag började nästan betrakta mitt goda humör som ett medicinskt fynd.

Sedan visade det sig förstås att man inte måste vara irriterad för att vara i förklimakteriet.

Där rök mitt enda alibi.

Så nu vet jag fortfarande inte.

Kanske är det hormoner.

Kanske är det utmattningen.

Kanske är det efterdyningarna av några år som innehållit betydligt mer handling än jag hade beställt.

Eller så är det bara jag.

Och det är nästan den möjligheten jag tycker är mest störande.

För någonstans har jag gått och väntat på att jag ska bli mig själv igen.

Som om den jag var före alltihop fortfarande finns parkerad någonstans och bara väntar på att jag ska bli tillräckligt utvilad för att hämta henne.

Men tänk om hon inte gör det?

Tänk om det här faktiskt är jag nu?

Inte utmattad-jag. Inte hormon-jag. Inte någon tillfällig version av mig själv som ska gå över bara jag sover ordentligt, börjar träna, får ordning på livet eller hittar rätt kosttillskott på internet.

Bara jag.

Det känns faktiskt lite oförskämt.

Jag hade gärna blivit informerad om att man tydligen kan förändras mitt i livet utan att först godkänna den nya versionen.

Jag skulle gärna vilja avsluta med någon klok slutsats här.

Något om att omfamna kvinnan mitt i livet.

Men jag är för trött.

Det kan vara förklimakteriet.